Gärna EN folkomröstning om EU nya fördrag men Lundgren et.al. vill ha 27 stycken. Om en enda av dessa omröstningar utmynnar i ett nej skall sedan hela fördraget skrotas.
Alltså skall Malta med 0.1% av EU:s befolkning kunna bestämma över de 99.9% andra EU medborgarna. Det är Lungrens definition på demokrati.
Om Lundgren nu verkligen ville ha demokrati så borde han förespråka en eller flera omröstningar över hela EU. Ett förslag skulle kunna se ut så här,
Ta fram flera olika alternativ till en konstitution, annars hamnar man situationen där folk säger nej av helt olika anledningar, (miljöpartister säger ju nästan nej per definition, men de tyska av helt motsatt anledning till de svenska). Därefter utlyses en andra omgång där de två förslagen med mest röster ställs mot varandra. Det vinnade förslaget blir sedan EU:s konstitution. Naturligtvis gäller en röst per medborgare i båda omgångarna. Om något land sedan vill lämna EU så är det fritt att göra det, men eftersom det “gamla” EU är begravet så slutar då också gamla avtal att gälla.
Rakt, riktigt och demokratiskt. Så varför förordar inte Lundgren något liknande? Antagligen därför att han är rädd för resultatet.
Tuesday, July 10, 2007
Thursday, May 17, 2007
Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv....
Nej, det har jag inte alls, jag har faktiskt aldrig bott vid en landsväg. Jag har bott i “förorter” nästan hela mitt liv. Handen, Bandhagen, Gröndal, Brandbergen och Vendelsömalm. Jag tycker inte ens om ordet förort. På ett sätt symboliserar ordet precis vad det handlar om men på ett annat plan är det grovt missvisande.
Ordet har en klang av att det inte är några riktiga orter, de ligger innan man kommer till den riktiga orten eller staden. Om man bor i en by med 100 invånare så är byn i alla fall en riktig ort, men bor man i en “förort” med 100 gånger fler invånare är det ingen riktig “ort” bara en “förort”. På det sättet signalerar ordet “förort” det Sahlinska modeordet “utanförskap” lång väg.
Nu ligger det tyvärr en hel del sanning i att förorter inte kan räknas som några riktiga orter. Anledningen är att de flesta som bor i förorter inte har någon lust att göra något annat än att bo där, om ens det. Eventuellt finns det lite skogspromenader och badsjöar, men annars finns det inte mycket till fritidssysselsättning i förorter. Vill man besöka en teater, en biograf, en resturang, en bar eller ett museum eller shoppa är och förblir centralorten det bättre alternativet. Vill man uppleva natur på riktigt åker man åt andra hållet.
Men å andra sidan är det faktiskt i förorterna som de flesta storstadsmänniskor bor och varken restauranger, cafeer, museer eller teatrar skulle kunna överleva om inte förortsborna kom in till centrum för att roa sig. Det blir då lite trist att höra journalister som skriver om förorter som om de inte skulle tillhöra staden på riktigt. Till exempel när jag läste om Gröndal “utanför” Stockholm, när människor som bor i Gröndal faktiskt bor mer centralt än 80% av storstockholms befolkning. Räknar man befolkningen i Stockholms innerstad så ser man att bara runt 16% av befolkningen i Stockholms län bor där. De flesta av de andra 84 procenten, långt över en miljon människor, bor i det som kallas förorter.
Det är den kunskapen man bör ha när man talar om Stockholm som stad eller som region. Som när norrlänningar talar om “fjollträsk” eftersom dom aldrig går utom synhåll från teaterbussen som kört dom (jag får väl också ha fördomar ?). Eller när politiker och journalister åker på “studiebesök” till förorten, som om det vore mer normalt att människor bor i city än utanför. Det är också den demografiska kunskapen man skall ha i bakhuvudet när media talar om “rika” stockholmare (dvs rika “förortsbor” eftersom antalet stockholmare som bor i innerstaden är försumbar i jämförelse).
Genomsnitts-stockholmaren är snarare en person som bor dyrt i en kranskommun och är borta från hemmet 11 timmar varje dag eftersom pendlingen tar en timme till åt varje håll och lite övertid varje dag räknas som normalt.
I media finns förutom “stockholmaren” som bor i innerstaden också “rika” människor i Djursholm och människor i “utanförskap” som bor i “förorten” (vilket här betyder “kriminellt invandrarghetto”). Bara ordet “förorten” i bestämd form singular visar på en djup okunskap, eller snarare ovilja till att förmedla kunskap. Vem skulle tala om alla människor som bor i “småstaden”, när man menar alla som bor i någon småstad. Som upplysning finns det hundratals olika förorter i Stockholm.
Nu är det så att de flesta som bor i förorter inte alls tillhör någon av kategorierna “snuskigt rika” eller “kriminella”, men genom att bara hänvisa till dessa två små grupper distanserar man sig från de problem som finns i en storstad. Det blir då möjligt att påstå att folkomröstningen om trängselskatter är legitim trots att bara de 40% som blir mest gynnade av förslaget fått rösta. Det blir också möjligt att påstå att slopandet av fastighetsskatter och “Robin Hood skatter” bara skulle gynna “rika” människor.
Ordet har en klang av att det inte är några riktiga orter, de ligger innan man kommer till den riktiga orten eller staden. Om man bor i en by med 100 invånare så är byn i alla fall en riktig ort, men bor man i en “förort” med 100 gånger fler invånare är det ingen riktig “ort” bara en “förort”. På det sättet signalerar ordet “förort” det Sahlinska modeordet “utanförskap” lång väg.
Nu ligger det tyvärr en hel del sanning i att förorter inte kan räknas som några riktiga orter. Anledningen är att de flesta som bor i förorter inte har någon lust att göra något annat än att bo där, om ens det. Eventuellt finns det lite skogspromenader och badsjöar, men annars finns det inte mycket till fritidssysselsättning i förorter. Vill man besöka en teater, en biograf, en resturang, en bar eller ett museum eller shoppa är och förblir centralorten det bättre alternativet. Vill man uppleva natur på riktigt åker man åt andra hållet.
Men å andra sidan är det faktiskt i förorterna som de flesta storstadsmänniskor bor och varken restauranger, cafeer, museer eller teatrar skulle kunna överleva om inte förortsborna kom in till centrum för att roa sig. Det blir då lite trist att höra journalister som skriver om förorter som om de inte skulle tillhöra staden på riktigt. Till exempel när jag läste om Gröndal “utanför” Stockholm, när människor som bor i Gröndal faktiskt bor mer centralt än 80% av storstockholms befolkning. Räknar man befolkningen i Stockholms innerstad så ser man att bara runt 16% av befolkningen i Stockholms län bor där. De flesta av de andra 84 procenten, långt över en miljon människor, bor i det som kallas förorter.
Det är den kunskapen man bör ha när man talar om Stockholm som stad eller som region. Som när norrlänningar talar om “fjollträsk” eftersom dom aldrig går utom synhåll från teaterbussen som kört dom (jag får väl också ha fördomar ?). Eller när politiker och journalister åker på “studiebesök” till förorten, som om det vore mer normalt att människor bor i city än utanför. Det är också den demografiska kunskapen man skall ha i bakhuvudet när media talar om “rika” stockholmare (dvs rika “förortsbor” eftersom antalet stockholmare som bor i innerstaden är försumbar i jämförelse).
Genomsnitts-stockholmaren är snarare en person som bor dyrt i en kranskommun och är borta från hemmet 11 timmar varje dag eftersom pendlingen tar en timme till åt varje håll och lite övertid varje dag räknas som normalt.
I media finns förutom “stockholmaren” som bor i innerstaden också “rika” människor i Djursholm och människor i “utanförskap” som bor i “förorten” (vilket här betyder “kriminellt invandrarghetto”). Bara ordet “förorten” i bestämd form singular visar på en djup okunskap, eller snarare ovilja till att förmedla kunskap. Vem skulle tala om alla människor som bor i “småstaden”, när man menar alla som bor i någon småstad. Som upplysning finns det hundratals olika förorter i Stockholm.
Nu är det så att de flesta som bor i förorter inte alls tillhör någon av kategorierna “snuskigt rika” eller “kriminella”, men genom att bara hänvisa till dessa två små grupper distanserar man sig från de problem som finns i en storstad. Det blir då möjligt att påstå att folkomröstningen om trängselskatter är legitim trots att bara de 40% som blir mest gynnade av förslaget fått rösta. Det blir också möjligt att påstå att slopandet av fastighetsskatter och “Robin Hood skatter” bara skulle gynna “rika” människor.
Tuesday, April 17, 2007
Odemokratisk tankevurpa
På DNs debattsida idag (17/4) skriver Björn von Sydow om hur han anser att riksdagen, dvs hans egen arbetsplats, skall få mer makt att stoppa beslut tagna i EU.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=569
Malta, Cypern, Luxemburg, Estland, Lettland, Litauen och Slovenien har en sammanlagd befolkning som bara utgör 2 % av EUs hela befolkning. Dessa 2% skall
enligt Sydow kunna blockera lagar som 500 miljoner andra europeer vill genomföra.
Sydow förklarar att detta är demokrati.
Här har vi problemet med EU kritiker, de vill väldigt gärna hacka på EU för att inte vara tillräckligt demokratiskt. Man när det kommer förslag om att göra EU mer demokratiskt så skriker man om överstatlighet och likställer detta med brist på demokrati! Detta paranoida moment 22 är något dessa personer mer än gärna vill sälja till allmännheten. Nu är von Sydow absolut inte en rabiat EU hatare, men han gör tyvärr samma tankevurpa som dessa.
Problemet är att han inte klart skiljer på vilka beslut som skall ligga på EUs bord och på vilket sätt dessa beslut skall fattas. Detta borde vara två helt skilda frågor.
Den första frågan, om vilka beslut som skall ligga på EU, måste rimligen diskuteras och analyseras ingående för varje område. Det finns inga enkla politiska svar att söka här.
Däremot, när det gäller hur beslut skall fattas borde det vara självklart att de fattas så demokratiskt som möjligt. För mig (men tydligen inte för Sydow) betyder det att alla myndiga medborgare i EU skall ha samma rösträtt.
Enligt vad jag förstår av von Sydows argument ser han ingen andra möjligheter än att närhetsprincipen prövas av de nationella parlamenten. Problemet är ju att ett dessa antagligen kommer att rösta nej till förslag som de inte gillar oavsett om de kan motivera detta med närhetsprincipen eller ej. Då har vi en situation där vi först överför makt till EU, men när ett enskilt beslut går emot en minoritet så skall denna minoritet kunna stoppa majoritetens vilja. Denna situation existerar redan idag genom ministerrådet, dvs regeringarna, och den svenska regeringen styr ju i praktiken riksdagen, så det blir svårt att se någon skillnad bortsett från att vi får 10 000 extra politiker som käbblar om varje sakfråga förutom de ca: 1000 som gör det idag.
Istället borde vi ha ett system där Europaparlamentet fattar politiska beslut och närhetsprincipen sedan prövas av Europadomstolen enligt de regler som alla nationella parlament medgivit. Då kommer politiker verkligen tvingas följa sina egna regler, demokratin stärks och på köpet får vi betydligt mindre byråkrati.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=569
Malta, Cypern, Luxemburg, Estland, Lettland, Litauen och Slovenien har en sammanlagd befolkning som bara utgör 2 % av EUs hela befolkning. Dessa 2% skall
enligt Sydow kunna blockera lagar som 500 miljoner andra europeer vill genomföra.
Sydow förklarar att detta är demokrati.
Här har vi problemet med EU kritiker, de vill väldigt gärna hacka på EU för att inte vara tillräckligt demokratiskt. Man när det kommer förslag om att göra EU mer demokratiskt så skriker man om överstatlighet och likställer detta med brist på demokrati! Detta paranoida moment 22 är något dessa personer mer än gärna vill sälja till allmännheten. Nu är von Sydow absolut inte en rabiat EU hatare, men han gör tyvärr samma tankevurpa som dessa.
Problemet är att han inte klart skiljer på vilka beslut som skall ligga på EUs bord och på vilket sätt dessa beslut skall fattas. Detta borde vara två helt skilda frågor.
Den första frågan, om vilka beslut som skall ligga på EU, måste rimligen diskuteras och analyseras ingående för varje område. Det finns inga enkla politiska svar att söka här.
Däremot, när det gäller hur beslut skall fattas borde det vara självklart att de fattas så demokratiskt som möjligt. För mig (men tydligen inte för Sydow) betyder det att alla myndiga medborgare i EU skall ha samma rösträtt.
Enligt vad jag förstår av von Sydows argument ser han ingen andra möjligheter än att närhetsprincipen prövas av de nationella parlamenten. Problemet är ju att ett dessa antagligen kommer att rösta nej till förslag som de inte gillar oavsett om de kan motivera detta med närhetsprincipen eller ej. Då har vi en situation där vi först överför makt till EU, men när ett enskilt beslut går emot en minoritet så skall denna minoritet kunna stoppa majoritetens vilja. Denna situation existerar redan idag genom ministerrådet, dvs regeringarna, och den svenska regeringen styr ju i praktiken riksdagen, så det blir svårt att se någon skillnad bortsett från att vi får 10 000 extra politiker som käbblar om varje sakfråga förutom de ca: 1000 som gör det idag.
Istället borde vi ha ett system där Europaparlamentet fattar politiska beslut och närhetsprincipen sedan prövas av Europadomstolen enligt de regler som alla nationella parlament medgivit. Då kommer politiker verkligen tvingas följa sina egna regler, demokratin stärks och på köpet får vi betydligt mindre byråkrati.
Subscribe to:
Posts (Atom)